32. Så drog Jefta bort mot ammoniterna för att strida mot dem, och Herren gav dem i hans hand.
33. Han tillfogade dem ett mycket stort nederlag, från Aroer ända fram emot Minnit, tjugo städer, och ända till Abel-Keramim. Så blev ammoniterna kuvade under Israels barn.
34. När sedan Jefta kom hem till sitt hus i Mispa, se, då gick hans dotter ut för att möta honom med tamburin och dans. Hon var hans enda barn, och utom henne hade han varken son eller dotter.
35. När han fick se henne, rev han sönder sina kläder och ropade: ”Nej! Min dotter, du gör mig helt förkrossad, du drar olycka över mig! Jag har öppnat min mun inför Herren till ett löfte och kan inte ta tillbaka det.”
36. Hon svarade honom: ”Min far, har du öppnat din mun inför Herren, så gör med mig enligt dina ord, eftersom Herren nu har gett dig hämnd på dina fiender ammoniterna.”
37. Hon sade sedan till sin far: ”Men låt mig få detta: Ge mig två månader, så att jag kan gå upp i bergen och gråta över min jungfrudom med mina väninnor.”
38. Han svarade henne: ”Ja, gå.” Och han lät henne vara borta i två månader. Då gick hon med sina väninnor och begrät sin jungfrudom på bergen.
39. Men efter två månader återvände hon till sin far, och han gjorde med henne efter löftet som han gett. Och hon hade aldrig känt någon man. Sedan blev det en sed i Israel
40. att Israels döttrar gick för att fira minnet av gileaditen Jeftas dotter under fyra dagar varje år.