14. När kungen hörde det blev han djupt bedrövad och bestämde sig för att rädda Daniel. Ända till solnedgången ansträngde han sig för att finna en utväg och rädda honom.
15. Då skyndade männen in till kungen och sade till honom: ”Vet, o konung, att det är Mediens och Persiens lag att de påbud och förordningar som kungen utfärdar inte kan återkallas.”
16. Då lät kungen hämta Daniel och kasta honom i lejongropen, och kungen sade till Daniel: ”Må din Gud, som du ständigt dyrkar, rädda dig!”
17. Och man bar fram en sten och lade den över gropens öppning, och kungen förseglade den med sitt eget och sina stormäns sigill för att inget skulle kunna ändras i det som hände med Daniel.
18. Sedan gick kungen hem till sitt palats. Han fastade hela natten och lät inga kvinnor komma in till sig, och han kunde inte sova.
19. På morgonen när det ljusnade steg kungen upp och skyndade till lejongropen.
20. När han kom i närheten av gropen ropade han på Daniel med ängslig röst. Han sade: ”Daniel, du den levande Gudens tjänare! Har din Gud, som du ständigt dyrkar, kunnat rädda dig från lejonen?”
21. Då svarade Daniel kungen: ”Må kungen leva för evigt!
22. Min Gud har sänt sin ängel och stängt lejonens gap så att de inte skadat mig. För jag är utan skuld inför honom, och jag har inte heller gjort något fel mot dig, o konung.”
23. Då blev kungen mycket glad och befallde att man skulle ta upp Daniel ur gropen. När han hade tagits upp kunde man inte se någon skada på honom, eftersom han hade litat på sin Gud.