6. Hans kropp var som av krysolit, hans ansikte som en blixt, hans ögon som eldslågor och hans armar och ben som glänsande koppar. Ljudet av hans ord var som ett väldigt dån.
7. Jag, Daniel, var den ende som såg synen. Männen som var med mig såg den inte, men de greps av stark skräck så att de flydde och gömde sig.
8. Jag blev ensam kvar, och när jag såg den mäktiga synen försvann all min kraft. Färgen vek från mitt ansikte så att jag blev likblek, och jag hade ingen kraft kvar.
9. Då hörde jag ljudet av hans ord, och när jag hörde det föll jag bedövad ner med ansiktet mot jorden.
10. Då rörde en hand vid mig och hjälpte mig upp på mina darrande knän och händer.
11. Sedan sade han till mig: ”Daniel, du högt älskade man, ge akt på de ord som jag talar till dig och res dig upp på fötterna, för jag har nu blivit sänd till dig.” När han sade detta till mig reste jag mig bävande upp.
12. Han sade till mig: ”Var inte rädd, Daniel. Redan från första dagen när du vände ditt hjärta till att förstå och ödmjuka dig inför din Gud har dina ord varit hörda, och jag har nu kommit på grund av dina ord.
13. Fursten över Persiens rike stod emot mig under tjugoen dagar. Då kom Mikael, en av de förnämsta furstarna, till min hjälp, och jag blev kvar där hos Persiens kungar.
14. Men nu har jag kommit för att undervisa dig om vad som ska hända ditt folk i kommande dagar, för synen syftar på framtiden.”