21. Abner sade till David: ”Jag vill ge mig av och samla hela Israel till min herre kungen, så att de sluter förbund med dig och du kan regera över allt ditt hjärta önskar.” Då lät David Abner gå, och han gav sig av i frid.
22. Just då kom Davids folk och Joab tillbaka från ett plundringståg med stort byte. Abner var inte kvar hos David i Hebron längre, för David hade låtit honom gå och han hade gett sig av i frid.
23. När Joab och hela hans här kom berättade man för honom att Abner, Ners son, hade kommit till kungen, som lät honom gå så att han gav sig av i frid.
24. Då gick Joab in till kungen och sade: ”Vad har du gjort? Abner kommer till dig, och du låter honom bara gå härifrån!
25. Du känner Abner, Ners son. Han kom för att bedra dig och få veta alla dina krigsplaner och ta reda på allt du gör.”
26. Joab gick ut från David och sände bud efter Abner, och de fick honom att vända tillbaka vid Sirabrunnen. Men David visste inte om det.
27. När Abner kom tillbaka till Hebron tog Joab honom avsides in i porten för att tala ostört med honom. Där stack han honom i magen så att han dog, som hämnd för sin bror Asaels blod.
28. När David fick höra om det efteråt sade han: ”Jag och mitt kungadöme är för evigt oskyldiga inför Herren till Abners, Ners sons, blod.
29. Låt det komma över Joabs huvud och över hela hans fars hus. Låt det aldrig i Joabs hus saknas män som har flytning eller spetälska eller går på kryckor eller faller för svärd eller saknar bröd.”
30. Så mördade Joab och hans bror Abishaj Abner, därför att han hade dödat deras bror Asael under striden vid Gibeon.
31. David sade till Joab och allt folket som var med honom: ”Riv sönder era kläder och klä er i säcktyg och håll dödsklagan efter Abner.” Och kung David gick själv bakom båren.
32. De begravde Abner i Hebron. Kungen brast i gråt vid Abners grav, och allt folket grät.
33. Och kungen sjöng en sorgesång över Abner: ”Måste Abner dö en dåres död?