1. Man berättade för Joab: ”Se, kungen gråter och sörjer över Absalom.”
2. Och segern blev till sorg den dagen för allt folket, när de den dagen hörde hur kungen sörjde över sin son.
3. Folket smög sig in i staden den dagen så som folk gör när de skäms över att ha flytt i en strid.
4. Men kungen hade dolt sitt ansikte och klagade med hög röst: ”Min son Absalom! Absalom, min son, min son!”
5. Då gick Joab in i huset till kungen och sade: ”I dag har du förödmjukat alla dina tjänare, de som i dag har räddat ditt liv och dina söners och döttrars liv och dina hustrurs liv och dina bihustrurs liv.
6. Du älskar dem som hatar dig och hatar dem som älskar dig! Du har visat i dag att dina befälhavare och tjänare inget betyder för dig. För i dag förstår jag att om Absalom varit vid liv men vi andra döda, skulle du ha varit nöjd.
7. Res dig nu och gå ut och tala vänligt till dina tjänare. För jag svär vid Herren att om du inte gör det, så kommer inte en enda att stanna kvar hos dig över natten. Och det skulle vara mycket värre för dig än allt det onda som drabbat dig från din ungdom ända till nu.”
8. Då reste sig kungen upp och satte sig i porten. Och det meddelades till alla trupperna: ”Nu sitter kungen i porten.” Då kom alla trupperna och ställde upp sig framför kungen. Men israeliterna hade flytt, var och en till sitt tält.