22. Men Ahimaas, Sadoks son, sade än en gång till Joab: ”Vad som än händer, låt mig också springa i väg efter nubiern.” Joab sade: ”Varför vill du springa, min son? Det är ju inget glädjebud som ger någon lön.”
23. Han svarade: ”Vad som än händer vill jag springa.” Då sade Joab till honom: ”Spring då.” Och Ahimaas rusade i väg över Jordanslätten och hann förbi nubiern.
24. Under tiden satt David inne i porten. Och väktaren gick upp på porttaket vid muren. Då lyfte han blicken och fick syn på en man som kom springande ensam.
25. Väktaren ropade för att meddela kungen, och kungen sade: ”Är han ensam så har han ett glädjebud”. Och han kom allt närmare.
26. Därefter fick väktaren se en annan man komma springande, och väktaren ropade till portvakten: ”Se! En man till kommer springande ensam.” Kungen sade: ”Han kommer också med glädjebud.”
27. Väktaren sade: ”Efter sättet att springa verkar den förste vara Ahimaas, Sadoks son”. Då sade kungen: ”Det är en god man, han kommer nog med ett gott budskap.”
28. Ahimaas ropade till kungen: ”Allt är väl!” Därefter böjde han sig ner till marken på sitt ansikte inför kungen och sade: ”Lovad är Herren din Gud som har utlämnat männen som lyfte sin hand mot min herre kungen!”
29. Då frågade kungen: ”Är allt väl med min pojke Absalom?” Ahimaas svarade: ”Jag såg att det var stor förvirring när Joab sände i väg kungens andre tjänare och mig, din tjänare, men jag vet inte vad det gällde.”
30. Kungen sade: ”Gå åt sidan och stå kvar här.” Då gick han åt sidan och väntade.
31. Just då kom nubiern, och han sade: ”Min herre och kung, ta emot ett glädjebud! Herren har i dag dömt dig fri från alla som reste sig mot dig.”
32. Kungen frågade nubiern: ”Är allt väl med min pojke Absalom?” Nubiern svarade: ”Som det gick med den pojken, så må det gå med min herre kungens fiender och med alla som reser sig mot dig för att skada dig.”