8. Då sade kungen till kvinnan: ”Gå hem igen. Jag ska ta mig an din sak.”
9. Kvinnan från Tekoa svarade kungen: ”Min herre och kung, låt skulden vila på mig och på min fars hus. Kungen och hans tron är utan skuld.”
10. Kungen sade: ”Om någon säger något till dig, ta då hit honom till mig, så ska han sedan inte besvära dig mer.”
11. Då sade hon: ”Må kungen komma ihåg Herren sin Gud, så att inte blodshämnaren kan fördärva mer och de inte förgör min son.” Då sade han: ”Så sant Herren lever, inte ett hår på din son ska falla till marken.”
12. Då sade kvinnan: ”Låt din tjänarinna säga ännu ett ord till min herre kungen.” Han sade: ”Tala.”
13. Kvinnan sade: ”Varför har du då tänkt på det sättet mot Guds folk? När kungen talar så blir han själv skyldig, eftersom kungen inte låter den han förskjutit komma tillbaka.
14. Alla ska vi dö, vi är som vatten som spills på marken och inte kan samlas upp igen. Men Gud tar inte bort livet, utan han tänker ut vägar så att den förskjutne inte ska vara skild från honom.
15. Nu har jag kommit för att säga detta till min herre kungen eftersom folket skrämde mig, och då tänkte din tjänarinna: Jag ska tala med kungen, kanske uppfyller kungen sin tjänarinnas önskan.
16. Ja, kungen ska lyssna till sin tjänarinna och rädda mig från den mans hand som ville utrota både mig och min son från Guds arvedel.
17. Din tjänarinna tänkte: Min herre kungens ord ska ge mig ro, för min herre kungen är som Guds ängel, han hör både gott och ont. Må nu Herren din Gud vara med dig.”