11. Då sade hon: ”Må kungen komma ihåg Herren sin Gud, så att inte blodshämnaren kan fördärva mer och de inte förgör min son.” Då sade han: ”Så sant Herren lever, inte ett hår på din son ska falla till marken.”
12. Då sade kvinnan: ”Låt din tjänarinna säga ännu ett ord till min herre kungen.” Han sade: ”Tala.”
13. Kvinnan sade: ”Varför har du då tänkt på det sättet mot Guds folk? När kungen talar så blir han själv skyldig, eftersom kungen inte låter den han förskjutit komma tillbaka.
14. Alla ska vi dö, vi är som vatten som spills på marken och inte kan samlas upp igen. Men Gud tar inte bort livet, utan han tänker ut vägar så att den förskjutne inte ska vara skild från honom.
15. Nu har jag kommit för att säga detta till min herre kungen eftersom folket skrämde mig, och då tänkte din tjänarinna: Jag ska tala med kungen, kanske uppfyller kungen sin tjänarinnas önskan.
16. Ja, kungen ska lyssna till sin tjänarinna och rädda mig från den mans hand som ville utrota både mig och min son från Guds arvedel.
17. Din tjänarinna tänkte: Min herre kungens ord ska ge mig ro, för min herre kungen är som Guds ängel, han hör både gott och ont. Må nu Herren din Gud vara med dig.”
18. Då svarade kungen kvinnan: ”Dölj inte något för mig i det jag nu vill fråga dig om.” Kvinnan svarade: ”Må min herre kungen tala.”
19. Då sade kungen: ”Har Joab sin hand med i allt detta?” Kvinnan svarade: ”Så sant du lever, min herre kung: Ingen kan komma undan det som min herre kungen säger, vare sig åt höger eller vänster. Ja, det är din tjänare Joab som har befallt mig detta, och han har lagt allt som jag sagt i din tjänarinnas mun.
20. Din tjänare Joab gjorde på det sättet för att ge saken ett annat sken. Men min herre är som Guds ängel i vishet och vet allt som sker på jorden.”
21. Kungen sade sedan till Joab: ”Nåväl, jag gör det. Gå nu och hämta tillbaka den unge mannen Absalom.”
22. Då föll Joab ner med ansiktet mot marken och bugade sig och välsignade kungen och sade: ”I dag förstår din tjänare att jag har funnit nåd inför dina ögon, min herre och kung, eftersom kungen uppfyller sin tjänares önskan.”