27. Då sände farao bud efter Mose och Aron och sade till dem: ”Den här gången har jag syndat. Det är Herren som är rättfärdig, och jag och mitt folk har gjort orätt.
28. Be till Herren, det är nog med Guds dunder och hagel. Jag ska släppa er, ni behöver inte bli kvar längre.”
29. Mose svarade honom: ”När jag kommer ut ur staden ska jag sträcka mina händer mot Herren. Då ska dundret upphöra och haglet sluta, för att du ska inse att landet tillhör Herren.
30. Men jag vet att du och dina tjänare ännu inte fruktar Herren Gud.”
31. Det var lin och korn som slogs ner, för kornet hade gått i ax och linet stod i knopp.
32. Men vetet och spältvetet slogs inte ner, eftersom de mognar senare.
33. Sedan lämnade Mose farao och gick ut ur staden, och han räckte ut sina händer mot Herren. Då upphörde dundret och haglet, och regnet slutade strömma ner över jorden.
34. Men när farao såg att regnet och haglet och dundret hade slutat, fortsatte han i sin synd och förhärdade sitt hjärta, både han och hans tjänare.
35. Faraos hjärta förblev hårt och han släppte inte Israels barn, precis som Herren hade sagt genom Mose.