30. Då steg farao upp på natten, liksom alla hans tjänare och alla egyptier. Och det hördes ett högt sorgerop i Egypten, för det fanns inte ett hem där det inte låg någon död.
31. Farao kallade på natten till sig Mose och Aron och sade: ”Bryt upp och dra ut från mitt folk, ni själva och Israels barn! Gå i väg och håll gudstjänst som ni har sagt.
32. Ta med era får och kor också, som ni har sagt, och välsigna även mig när ni drar ut.”
33. Egyptierna skyndade på folket för att få dem ut ur landet fort, för de sade: ”Annars dör vi allihop.”
34. Och folket tog med sig sin deg, innan den ännu hade blivit syrad. De tog sina baktråg, lindade in dem i mantlarna och bar dem på sina axlar.
35. Israels barn hade också gjort som Mose sagt: De hade begärt föremål av silver och guld och även kläder från egyptierna.
36. Och Herren hade gjort egyptierna vänligt sinnade mot israeliterna så att de gav dem vad de begärde. Så tog de byte från egyptierna.
37. Israels barn bröt upp och drog från Raamses till Suckot, omkring 600 000 man till fots förutom barn.
38. En stor blandad folkhop drog upp med dem, och dessutom en mycket stor hjord av får och kor.
39. Av degen som de fick med sig från Egypten bakade de osyrade brödkakor. Den hade inte hunnit bli syrad, eftersom de hade drivits ut ur Egypten utan att få dröja. De hade inte heller kunnat göra i ordning någon reskost åt sig.
40. Den tid som Israels barn hade bott i Egypten var 430 år.
41. Just den dag då de 430 åren hade gått drog alla Herrens härskaror ut ur Egyptens land.
42. En vakandets natt var det för Herren när han förde dem ut ur Egyptens land. Just denna Herrens natt ska alla Israels barn vaka, släkte efter släkte.