13. Kunna då dina under uti mörkret kända varda; eller din rättfärdighet i de lande, der all ting förgätas?
14. Men jag ropar till dig, Herre, och min bön kommer bittida för dig.
15. Hvi förkastar du, Herre, mina själ; och förskyler ditt ansigte för mig?
16. Jag är elände och vanmägtig, att jag så bortkastad är. Jag lider ditt förskräckande, så att jag fulltnär förtviflar.
17. Din grymhet går öfver mig, ditt förskräckande trycker mig.
18. De omlägga mig dagliga såsom vatten, och omhvärfva mig tillsammans. Du gör, att mina vänner och näste, och mine kände draga sig långt ifrå mig, för sådana jämmers skull.