5. Men är det nu så, att vår orättfärdighet tjänar till att bevisa Guds rättfärdighet, vad skola vi då säga? Kan väl Gud, han som låter vredesdomen drabba, vara orättfärdig? (Jag talar såsom vore det fråga om en människa.)
6. Bort det! Huru skulle Gud då kunna döma världen?
7. Och å andra sidan, om Guds sannfärdighet genom min lögnaktighet ännu mer har trätt i dagen, honom till ära, varför skall då jag likväl dömas såsom syndare?
8. Och varför skulle vi icke »göra vad ont är, för att gott måtte komma därav», såsom man, för att smäda oss, påstår att vi göra, och såsom några föregiva att vi lära? -- Sådana få med rätta sin dom.
9. Huru är det alltså? Äro vi då något förmer än de andra? Ingalunda. Redan härförut har jag ju måst anklaga både judar och greker för att allasammans vara under synd.
10. Så är ock skrivet: »Ingen rättfärdig finnes, icke en enda.
11. Ingen förståndig finnes, ingen finnes som söker Gud.
12. Nej, alla hava de avvikit, allasammans hava de blivit odugliga, ingen finnes som gör vad gott är, det finnes ingen enda.
13. En öppen grav är deras strupe, sina tungor bruka de till svek. Huggormsgift är inom deras läppar.
14. Deras mun är full av förbannelse och bitterhet.