6. Detta sade han, icke därför, att han frågade efter de fattiga, utan därför, att han var en tjuv och plägade taga vad som lades i penningpungen, vilken han hade om hand.
7. Men Jesus sade: »Låt henne vara; må hon få fullgöra detta för min begravningsdag.
8. De fattiga haven I ju alltid ibland eder, men mig haven I icke alltid.»
9. Nu hade det blivit känt för den stora hopen av judarna att Jesus var där, och de kommo dit, icke allenast för hans skull, utan ock för att se Lasarus, som han hade uppväckt från de döda.
10. Då beslöto översteprästerna att döda också Lasarus.
11. Ty för hans skull gingo många judar bort och trodde på Jesus.
12. När dagen därefter det myckna folk som hade kommit till högtiden fick höra att Jesus var på väg till Jerusalem,
13. togo de palmkvistar och gingo ut för att möta honom och ropade: »Hosianna! Välsignad vare han som kommer, i Herrens namn, han som är Israels konung.»
14. Och Jesus fick sig en åsnefåle och satte sig upp på den, såsom det är skrivet:
15. »Frukta icke, du dotter Sion. Se, din konung kommer, sittande på en åsninnas fåle.»
16. Detta förstodo hans lärjungar icke då strax, men när Jesus hade blivit förhärligad, då kommo de ihåg att detta var skrivet om honom, och att man hade gjort detta med honom.
17. Så gav nu folket honom sitt vittnesbörd, de som hade varit med honom, när han kallade Lasarus ut ur graven och uppväckte honom från de döda.
18. Därför kom också det övriga folket emot honom, eftersom de hörde att han hade gjort det tecknet.
19. Då sade fariséerna till varandra: »I sen att I alls intet kunnen uträtta; hela världen löper ju efter honom.»