46. Men några av dem gingo bort till fariséerna och omtalade för dem vad Jesus hade gjort.
47. Då sammankallade översteprästerna och fariséerna en rådsförsamling och sade: »Vad skola vi taga oss till? Denne man gör ju många tecken.
48. Om vi skola låta honom så fortfara, skola alla tro på honom, och romarna komma då att taga ifrån oss både land och folk.»
49. Men en av dem, Kaifas, som var överstepräst för det året, sade till dem: »I förstån intet,
50. och I besinnen icke huru mycket bättre det är för eder att en man dör för folket, än att hela folket förgås.»
51. Detta sade han icke av sig själv, utan genom profetisk ingivelse, eftersom han var överstepräst för det året; ty Jesus skulle dö för folket.
52. Ja, icke allenast »för folket»; han skulle dö också för att samla och förena Guds förskingrade barn.
53. Från den dagen var deras beslut fattat att döda honom.
54. Så vandrade då Jesus icke längre öppet bland judarna, utan drog sig undan till en stad som hette Efraim, på landsbygden, i närheten av öknen; där stannade han kvar med sina lärjungar.
55. Men judarnas påsk var nära, och många begåvo sig då, före påsken, från landsbygden upp till Jerusalem för att helga sig.
56. Och de sökte efter Jesus och sade till varandra, där de stodo i helgedom: »Vad menen I? Skall han då alls icke komma till högtiden?»
57. Och översteprästerna och fariséerna hade utfärdat påbud om att den som finge veta var han fanns skulle giva det till känna, för att de måtte kunna gripa honom.