5. Men om en viss man har vållat bedrövelse, så är det icke särskilt mig han har bedrövat, utan eder alla, i någon mån -- för att jag nu icke skall tala för strängt.
6. Nu är det likväl nog med den näpst som han har fått mottaga från de flesta bland eder.
7. I mån alltså nu tvärtom snarare förlåta och trösta honom, så att han icke till äventyrs går under genom sin alltför stora bedrövelse.
8. Därför uppmanar jag eder att fatta gemensamt beslut om att bemöta honom med kärlek.
9. Ty när jag skrev, var det just för att få veta huru I skullen hålla provet, huruvida I voren lydiga i allting.