31. då kom Guds vrede över dem; han sände död bland deras ypperste och slog ned Israels unga män.
32. Likväl syndade de alltjämt och trodde icke på hans under.
33. Då lät han deras dagar försvinna i förgängelse och deras år i plötslig undergång.
34. När han dräpte folket, frågade de efter honom och vände om och sökte Gud.
35. De tänkte då på att Gud var deras klippa, och att Gud den Högste var deras förlossare;
36. och de talade inställsamt för honom med sin mun och skrymtade för honom med sin tunga.
37. Men deras hjärtan höllo sig icke ståndaktigt vid honom, och de voro icke trogna i hans förbund.
38. Dock, han är barmhärtig, han förlåter missgärning, och han vill icke fördärva. Därför avvände han ofta sin vrede och lät ej hela sin förtörnelse bryta fram.
39. Ty han tänkte därpå att de voro kött, en vind som far bort och icke kommer åter.
40. Huru ofta voro de ej gensträviga mot honom i öknen och bedrövade honom i ödemarken!
41. Ja, de frestade Gud allt framgent och förtörnade Israels Helige.
42. De betänkte icke vad hans hand hade uträttat på den tid då han förlossade dem från ovännen,
43. då han gjorde sina tecken i Egypten och sina under på Soans mark.
44. Där förvandlade han deras strömmar till blod, så att de ej kunde dricka ur sina rinnande vatten;