1. En sång av Asaf. Varför, o Gud, har du så alldeles förkastat oss, varför ryker din vredes eld mot fåren i din hjord?
2. Tänk på din menighet, som du i fordom tid förvärvade, som du förlossade, till att bliva din arvedels stam; tänk på Sions berg, där du har din boning.
3. Vänd dina steg till den plats där evig förödelse råder; allt har ju fienden fördärvat i helgedomen.
4. Dina ovänner hava skränat inne i ditt församlingshus, de hava satt upp sina tecken såsom rätta tecken.
5. Det var en syn, såsom när man höjer yxor mot en tjock skog.
6. Och alla dess snidverk hava de nu krossat med yxa och bila.
7. De hava satt eld på din helgedom och oskärat ända till grunden ditt namns boning.
8. De hava sagt i sina hjärtan: »Vi vilja alldeles kuva dem.» Alla Guds församlingshus hava de bränt upp här i landet.
9. Våra tecken se vi icke; ingen profet finnes mer, och hos oss är ingen som vet för huru länge.
10. Huru länge, och Gud, skall ovännen få smäda och fienden oavlåtligen få förakta ditt namn?
11. Varför håller du tillbaka din hand, din högra hand? Drag den fram ur din barm och förgör dem.
12. Gud, du är ju min konung av ålder, du är den som skaffar frälsning på jorden.
13. Det var du som delade havet genom din makt; du krossade drakarnas huvuden mot vattnet.
14. Det var du som bräckte Leviatans huvuden och gav honom till mat åt öknens skaror.