3. ty jag upptändes av avund mot de övermodiga, när jag såg att det gick dem väl i deras ogudaktighet.
4. Ty fria ifrån vedermödor äro de till sin död, och deras hull är frodigt.
5. De komma icke i olycka såsom andra dödliga och varda icke plågade såsom andra människor.
6. Därför är högmod deras halsprydnad, våld den klädnad som höljer dem.
7. Ur fetma skåda deras ögon fram, deras hjärtans inbillningar hava intet mått.
8. De håna och tala förtryck i sin ondska; med höga åthävor tala de.
9. Med sin mun stiga de upp i himmelen, och deras tunga far fram på jorden;
10. därför vänder sig deras folk till dem och super så in vattnet i fulla drag.
11. Och de säga: »Huru skulle Gud kunna veta det? Skulle sådan kunskap finnas hos den Högste?»
12. Ja, så är det med de ogudaktiga; det går dem alltid väl, och de växa i makt.
13. Sannerligen, förgäves bevarade jag mitt hjärta rent och tvådde mina händer i oskuld;
14. jag vart dock plågad hela dagen, och var morgon kom tuktan över mig.
15. Om jag hade sagt: »Så vill jag lära», då hade jag svikit dina barns släkte.
16. När jag nu tänkte efter för att begripa detta, syntes det mig alltför svårt,
17. till dess jag trängde in i Guds heliga rådslut och aktade på dess ände.
18. Sannerligen, på slipprig mark ställer du dem, du störtar dem ned i fördärv.
19. Huru varda de ej till intet i ett ögonblick! De förgås och få en ände med förskräckelse.
20. Såsom det är med en dröm, när man vaknar, o Herre, så aktar du dem för intet, såsom skuggbilder, när du vaknar.
21. När mitt hjärta förbittrades och jag kände styng i mitt inre,
22. då var jag oförnuftig och förstod intet; såsom ett oskäligt djur var jag inför dig.