16. När jag nu tänkte efter för att begripa detta, syntes det mig alltför svårt,
17. till dess jag trängde in i Guds heliga rådslut och aktade på dess ände.
18. Sannerligen, på slipprig mark ställer du dem, du störtar dem ned i fördärv.
19. Huru varda de ej till intet i ett ögonblick! De förgås och få en ände med förskräckelse.
20. Såsom det är med en dröm, när man vaknar, o Herre, så aktar du dem för intet, såsom skuggbilder, när du vaknar.
21. När mitt hjärta förbittrades och jag kände styng i mitt inre,
22. då var jag oförnuftig och förstod intet; såsom ett oskäligt djur var jag inför dig.
23. Dock förbliver jag städse hos dig; du håller mig vid min högra hand.
24. Du skall leda mig efter ditt råd och sedan upptaga mig med ära.
25. Vem har jag i himmelen utom dig! Och när jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden.
26. Om än min kropp och min själ försmäkta, så är dock Gud mitt hjärtas klippa och min del evinnerligen.
27. Ty se, de som hava vikit bort ifrån dig skola förgås; du förgör var och en som trolöst avfaller från dig.
28. Men jag har min glädje i att hålla mig intill Gud; jag söker min tillflykt hos Herren, HERREN, för att kunna förtälja alla dina gärningar.