3. Jag har ropat mig trött, min strupe är förtorkad; mina ögon försmäkta av förbidan efter min Gud.
4. Flera än håren på mitt huvud äro de som hata mig utan sak; många äro de som vilja förgöra mig, de som äro mina fiender utan skäl; vad jag icke har rövat, det måste jag gälda.
5. Du, o Gud, känner min dårskap, och mina skulder äro icke förborgade för dig.
6. Låt icke i mig dem komma på skam, som förbida dig, Herre, HERRE Sebaot; Låt icke i mig dem varda till blygd, som söka dig, du Israels Gud.
7. Ty för din skull bär jag smälek, för din skull höljer blygsel mitt ansikte;
8. främmande har jag blivit för mina bröder och en främling för min moders barn.
9. Ty nitälskan för ditt hus har förtärt mig, och dina smädares smädelser hava fallit över mig.
10. Jag grät, ja, min själ grät under fasta, men det blev mig till smälek.
11. Jag klädde mig i sorgdräkt, men jag blev för dem ett ordspråk.
12. Om mig tassla de, när de sitta i porten; i dryckeslag göra de visor om mig.
13. Men jag kommer med min bön till dig, HERRE, i behaglig tid, genom din stora nåd, o Gud; svara mig i din frälsande trofasthet.
14. Rädda mig ur dyn, så att jag icke sjunker ned; låt mig bliva räddad från dem som hata mig och från de djupa vattnen.
15. Låt icke vattensvallet fördränka mig eller djupet uppsluka mig; och låt ej graven tillsluta sitt gap över mig.
16. Svara mig, HERRE, ty god är din nåd; vänd dig till mig efter din stora barmhärtighet.
17. Fördölj icke ditt ansikte för din tjänare, ty jag är i nöd; skynda att svara mig.