19. Du känner min smälek, min skam och blygd; du ser alla mina ovänner.
20. Smälek har krossat mitt hjärta, så att jag är vanmäktig; jag väntade på medlidande, men där var intet, och på tröstare, men jag fann ingen.
21. De gåvo mig galla att äta, och ättika att dricka, i min törst.
22. Må deras bord framför dem bliva till en snara och till ett giller, bäst de gå där säkra;
23. må deras ögon förmörkas, så att de icke se; gör deras länder vacklande alltid.
24. Gjut ut över dem din ogunst, och låt din vredes glöd hinna upp dem.
25. Deras gård blive öde, ingen må finnas, som bor i deras hyddor,
26. eftersom de förfölja dem som du själv har slagit och orda om huru de plågas, som du har stungit.