1. En psalm av Asaf. Gud, HERREN Gud, talar och kallar jorden, allt mellan öster och väster.
2. Från Sion, skönhetens fullhet, träder Gud fram i glans.
3. Vår Gud kommer, och han skall icke tiga. Förtärande eld går framför honom, och omkring honom stormar det med makt.
4. Han kallar på himmelen därovan och på jorden, för att döma sitt folk:
5. »Församlen till mig mina fromma, som sluta förbund med mig vid offer.»
6. Och himlarna förkunna att han är rättfärdig, att Gud är den som skipar rätt. Sela.
7. Hör, mitt folk, jag vill tala; Israel, låt mig varna dig. Gud, din Gud, är jag.
8. Icke för dina slaktoffer vill jag gå till rätta med dig; dina brännoffer har jag alltid inför mig.
9. Jag vill icke taga tjurar ur ditt hus eller bockar ur dina fållor;
10. ty mina äro alla skogens djur, boskapen på de tusende bergen;
11. jag känner alla fåglar på bergen, och vad som rör sig på marken är mig bekant.
12. Om jag hungrade, skulle jag icke säga dig det; ty min är jordens krets med allt vad därpå är.