11. De tänka att deras hus skola bestå evinnerligen, deras boningar från släkte till släkte; de uppkalla jordagods efter sina namn.
12. Men en människa har, mitt i sin härlighet, intet bestånd, hon är lik fänaden, som förgöres.
13. Den vägen gå de, dårar som de äro, och de följas av andra som finna behag i deras tal. Sela.
14. Såsom en fårhjord drivas de ned till dödsriket, där döden bliver deras herde. Så få de redliga makt över dem, när morgonen gryr, medan deras skepnader förtäras av dödsriket och ej få annan boning.
15. Men min själ skall Gud förlossa ifrån dödsrikets våld, ty han skall upptaga mig. Sela.
16. Frukta icke, när en man bliver rik, när hans hus växer till i härlighet.