1. För sångmästaren; av David; en psalm. HERRE, du utrannsakar mig och känner mig.
2. Evad jag sitter eller uppstår, vet du det; du förstår mina tankar fjärran ifrån.
3. Evad jag går eller ligger, utforskar du det, och med alla mina vägar är du förtrogen.
4. Ty förrän ett ord är på min tunga, se, så känner du, HERRE, det till fullo.
5. Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.
6. En sådan kunskap är mig alltför underbar; den är mig för hög, jag kan icke begripa den.
7. Vart skall jag gå för din Ande, och vart skall jag fly för ditt ansikte?
8. Fore jag upp till himmelen, så är du där, och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där.
9. Toge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet,
10. så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig.
11. Och om jag sade: »Mörker må betäcka mig och ljuset bliva natt omkring mig»,
12. så skulle själva mörkret icke vara mörkt för dig, natten skulle lysa såsom dagen: ja, mörkret skulle vara såsom ljuset.
13. Ty du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i min moders liv.
14. Jag tackar dig för att jag är danad så övermåttan underbart; ja, underbara äro dina verk, min själ vet det väl.