16. Var icke alltför rättfärdighet, och var icke alltför mycket vis; icke vill du fördärva dig själv?
17. Var icke alltför orättfärdig, och var icke en dåre; icke vill du dö i förtid?
18. Det är bäst att du håller fast vid det ena, utan att ändå släppa det andra; ty den som fruktar Gud finner en utväg ur allt detta.
19. Visheten gör den vise starkare än tio väldiga i staden.
20. Ty ingen människa är så rättfärdig på jorden, att hon gör vad gott är och icke begår någon synd.
21. Akta icke heller på alla ord som man talar, eljest kunde du få höra din egen tjänare uttala förbannelser över dig.
22. Ditt hjärta vet ju att du själv mången gång har uttalat förbannelser över andra.
23. Detta allt har jag försökt att utröna genom vishet. Jag sade: »Jag vill bliva vis», men visheten förblev fjärran ifrån mig.
24. Ja, tingens väsen ligger i fjärran, djupt nere i djupet; vem kan utgrunda det?
25. När jag vände mig med mitt hjärta till att eftersinna och begrunda, och till att söka visheten och det som är huvudsumman, och till att förstå ogudaktigheten i dess dårskap och dåraktigheten i dess oförnuft,
26. då fann jag något som var bittrare än döden: kvinnan, hon som själv är ett nät, och har ett hjärta som är en snara, och armar som äro bojor. Den som täckes Gud kan undkomma henne, men syndaren bliver hennes fånge.
27. Se, detta fann jag, säger Predikaren, i det jag lade det ena till det andra för att komma till huvudsumman.
28. Något gives, som min själ beständigt har sökt, men som jag icke har funnit: väl har jag funnit en man bland tusen, men en kvinna har jag icke funnit i hela hopen.
29. Dock se, detta har jag funnit, att Gud har gjort människorna sådana de borde vara, men själva tänka de ut mångahanda funder.