15. Han mättade mig med bittra örter, han gav mig malört att dricka.
16. Han lät mina tänder bita sönder sig på stenar, han höljde mig med aska.
17. Ja, du förkastade min själ och tog bort min frid; jag visste ej mer vad lycka var.
18. Jag sade: »Det är ute med min livskraft och med mitt hopp till HERREN.»
19. Tänk på mitt elände och min husvillhet, på malörten och giftet!
20. Stadigt tänker min själ därpå och är bedrövad i mig.
21. Men detta vill jag besinna, och därför skall jag hoppas:
22. HERRENS nåd är det att det icke är ute med oss, ty det är icke slut med hans barmhärtighet.
23. Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet.
24. HERREN är min del, det säger min själ mig; därför vill jag hoppas på honom.
25. HERREN är god mot dem som förbida honom, mot den själ som söker honom.
26. Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från HERREN.
27. Det är gott för en man att han får bära ett ok i sin ungdom.
28. Må han sitta ensam och tyst, när ett sådant pålägges honom.
29. Må han sänka sin mun i stoftet; kanhända finnes ännu hopp.
30. Må han vända kinden till åt den som slår honom och låta mätta sig med smälek.
31. Ty Herren förkastar icke för evig tid;
32. utan om han har bedrövat, så förbarmar han sig igen, efter sin stora nåd.
33. Ty icke av villigt hjärta plågar han människors barn och vållar dem bedrövelse.
34. Att man krossar under sina fötter alla fångar i landet,