12. Nej, bäst den står grön, ej mogen för skörd, måste den då vissna, före allt annat gräs.
13. Så går det alla som förgäta Gud; den gudlöses hopp måste varda om intet.
14. Ty hans tillförsikt visar sig bräcklig och hans förtröstan lik spindelns väv.
15. Han förlitar sig på sitt hus, men det har intet bestånd; han tryggar sig därvid, men det äger ingen fasthet.
16. Lik en frodig planta växer han i solens sken, ut över lustgården sträcka sig hans skott;
17. kring stenröset slingra sig hans rötter, mellan stenarna bryter han sig fram.
18. Men när så Gud rycker bort honom från hans plats, då förnekar den honom: 'Aldrig har jag sett dig.'
19. Ja, så går det med hans levnads fröjd, och ur mullen få andra växa upp.»
20. Se, Gud föraktar icke den som är ostrafflig, han håller ej heller de onda vid handen.
21. Så bida då, till dess han fyller din mun med löje och dina läppar med jubel.