13. Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?
14. Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.
15. Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.
16. Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.
17. Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.
18. Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.
19. Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?
20. Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!
21. Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.
22. Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.
23. Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.
24. Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.
25. För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.
26. Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?
27. Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?
28. På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.
29. Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.
30. Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.