20. Hennes sinne får leda vid maten, och hennes själ vid den föda hon älskade.
21. Hennes hull förtvinar, till dess intet är att se, ja, hennes ben täras bort intill osynlighet.
22. Så nalkas hennes själ till graven och hennes liv hän till dödens makter.
23. Men om en ängel då finnes, som vakar över henne, en medlare, någon enda av de tusen, och denne får lära människan hennes plikt,
24. då förbarmar Gud sig över henne och säger; »Fräls henne, så att hon slipper fara ned i graven; lösepenningen har jag nu fått.»
25. Hennes kropp får då ny ungdomskraft, hon bliver åter såsom under sin styrkas dagar.
26. När hon då beder till Gud, är han henne nådig och låter henne se sitt ansikte med jubel; han giver så den mannen hans rättfärdighet åter.