23. Jag måste då frukta ofärd ifrån Gud och skulle stå maktlös inför hans majestät.
24. Har jag satt mitt hopp till guldet och kallat guldklimpen min förtröstan?
25. Var det min glädje att min rikedom blev så stor, och att min hand förvärvade så mycket?
26. Hände det, när jag såg solljuset, huru det sken, och månen, huru härligt den gick fram,
27. att mitt hjärta hemligen lät dåra sig, så att jag med handkyss gav dem min hyllning?
28. Nej, också det hade varit en straffbar missgärning; därmed hade jag ju förnekat Gud i höjden.
29. Har jag glatt mig åt min fiendes ofärd och fröjdats, när olycka träffade honom?
30. Nej, jag tillstadde ej min mun att synda så, ej att med förbannelse begära hans liv.
31. Och kan mitt husfolk icke bevittna att envar fick mätta sig av kött vid mitt bord?
32. Främlingen behövde ej stanna över natten på gatan, mina dörrar lät jag stå öppna utåt vägen.
33. Har jag på människovis skylt mina överträdelser och gömt min missgärning i min barm,
34. av fruktan för den stora hopen och av rädsla för stamfränders förakt, så att jag teg och ej gick utom min dörr?
35. Ack att någon funnes, som ville höra mig! Jag har sagt mitt ord. Den Allsmäktige må nu svara mig; ack att jag finge min vederparts motskrift!
36. Sannerligen, jag skulle då bära den högt på min skuldra, såsom en krona skulle jag fästa den på mig.
37. Jag ville då göra honom räkenskap för alla mina steg, lik en furste skulle jag då träda inför honom.
38. Har min mark höjt rop över mig, och hava dess fåror gråtit med varandra?