16. Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.
17. Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.
18. Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.
19. I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.
20. Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.
21. Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.
22. Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.
23. Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.
24. Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?
25. Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?
26. Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.
27. Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.
28. Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.
29. En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.
30. Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.
31. I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.