1. Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.
2. Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?
3. Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.
4. Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.
5. Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.
6. I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.
7. Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,
8. en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.
9. Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;
10. med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.
11. Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.
12. Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.
13. Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.