1. Därefter upplät Job sin mun och förbannade sin födelsedag;
2. Job tog till orda och sade:
3. Må den dag utplånas, på vilken jag föddes, och den natt som sade: »Ett gossebarn är avlat.»
4. Må den dagen vändas i mörker, må Gud i höjden ej fråga efter den och intet dagsljus lysa däröver.
5. Mörkret och dödsskuggan börde den åter, molnen lägre sig över den; förskräcke den allt som kan förmörka en dag.
6. Den natten må gripas av tjockaste mörker; ej må den få fröjda sig bland årets dagar, intet rum må den finna inom månadernas krets.
7. Ja, ofruktsam blive den natten, aldrig höje sig jubel under den.
8. Må den förbannas av dem som besvärja dagar, av dem som förmå mana upp Leviatan.
9. Må dess grynings stjärnor förmörkas, efter ljus må den bida, utan att det kommer, morgonrodnadens ögonbryn må den aldrig få se;
10. eftersom den ej tillslöt dörrarna till min moders liv, ej lät olyckan förbliva dold för mina ögon.
11. Varför fick jag ej dö strax i modersskötet, förgås vid det jag kom ut ur min moders liv?
12. Varför funnos knän mig till mötes, och varför bröst, där jag fick di?
13. Hade så icke skett, låge jag nu i ro, jag finge då sova, jag njöte då min vila,