8. då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.
9. Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;
10. furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.
11. Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
12. ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
13. Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
14. I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
15. Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.
16. Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.
17. Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
18. Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.
19. Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.
20. Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»