15. Mitt husfolk och mina tjänstekvinnor akta mig såsom främling; en främmande man har jag blivit i deras ögon.
16. Kallar jag på min tjänare, så svarar han icke; ödmjukt måste jag bönfalla hos honom.
17. Min andedräkt är vidrig för min hustru, jag väcker leda hos min moders barn.
18. Till och med de små barnen visa mig förakt; så snart jag står upp, tala de ohöviskt emot mig.
19. Ja, en styggelse är jag för alla dem jag umgicks med; de som voro mig kärast hava vänt sig emot mig.
20. Benen i min kropp tränga ut i hud och hull; knappt tandköttet har jag fått behålla kvar.
21. Haven misskund, haven misskund med mig, I mina vänner, då nu Guds hand så har hemsökt mig.
22. Varför skolen I förfölja mig, I såsom Gud, och aldrig bliva mätta av mitt kött?
23. Ack att mina ord skreves upp, ack att de bleve upptecknade i en bok,
24. ja, bleve med ett stift av järn och med bly för evig tid inpräglade i klippan!
25. Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet.
26. Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud.
27. Ja, honom skall jag få skåda, mig till hjälp, för mina ögon skall jag se honom, ej såsom en främling; därefter trånar jag i mitt innersta.