22. Han har intet hopp om räddning ur mörkret, ty svärdet lurar på honom.
23. Såsom flykting söker han sitt bröd: var är det? Han förnimmer att mörkrets dag är för handen.
24. Ångest och trångmål förskräcka honom, han nedslås av dem såsom av en stridsrustad konung.
25. Ty mot Gud räckte han ut sin hand, och mot den Allsmäktige förhävde han sig;
26. han stormade mot honom med trotsig hals, med sina sköldars ryggar i sluten hop;
27. han höljde sitt ansikte med fetma och samlade hull på sin länd;
28. han bosatte sig i städer, dömda till förstöring, i hus som ej fingo bebos, ty till stenhopar voro de bestämda.
29. Därför bliver han ej rik, och hans gods består ej, hans skördar luta ej tunga mot jorden.
30. Han kan icke undslippa mörkret; hans telningar skola förtorka av hetta, och själv skall han förgås genom Guds muns anda.
31. I sin förvillelse må han ej lita på vad fåfängligt är, ty fåfänglighet måste bliva hans lön.
32. I förtid skall hans mått varda fyllt, och hans krona skall ej grönska mer.
33. Han bliver lik ett vinträd som i förtid mister sina druvor, lik ett olivträd som fäller sina blommor.
34. Ty den gudlöses hus förbliver ofruktsamt, såsom eld förtär hyddor där mutor tagas.
35. Man går havande med olycka och föder fördärv; den livsfrukt man alstrar är ett sviket hopp.