17. I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.
18. Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,
19. såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.
20. Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.
21. Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.