15. Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;
16. ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.
17. I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.
18. Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,
19. såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.
20. Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.
21. Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.
22. Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.