11. Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,
12. så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.
13. Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig --
14. fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.
15. Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;
16. ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.
17. I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.
18. Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,
19. såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.
20. Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.
21. Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.