29. och alla som ro med åror övergiva sina skepp; sjömän och alla skeppare på havet begiva sig i land.
30. De ropa högt över ditt öde och klaga bittert; de strö stoft på sina huvuden och vältra sig i aska.
31. De raka sig skalliga för din skull och hölja sig i sorgdräkt; de gråta över dig i bitter sorg, under bitter klagan.
32. Med jämmer stämma de upp en klagosång om dig, en klagosång över ditt öde: »Vem var såsom Tyrus, hon som nu ligger i det tysta ute i havet?»
33. Där dina handelsvaror sattes i land från havet mättade du många folk; med ditt myckna gods och dina många bytesvaror riktade du jordens konungar.
34. Men nu, då du har förlist och försvunnit ifrån havet, ned i vattnens djup, nu hava dina bytesvaror och allt ditt manskap sjunkit med dig.
35. Havsländernas alla inbyggare häpna över ditt öde, deras konungar stå rysande, med förfäran i sina ansikten.
36. Köpmännen ute bland folken vissla åt dig; du har tagit en ände med förskräckelse till evig tid.