2. sågo Guds söner att människornas döttrar voro fagra, och de togo till hustrur dem som de funno mest behag i.
3. Då sade HERREN: »Min ande skall icke bliva kvar i människorna för beständigt, eftersom de dock äro kött; så vare nu deras tid bestämd till ett hundra tjugu år.»
4. Vid den tiden, likasom ock efteråt, levde jättarna på jorden, sedan Guds söner begynte gå in till människornas döttrar och dessa födde barn åt dem; detta var forntidens väldiga män, som voro så namnkunniga.
5. Men när HERREN såg att människornas ondska var stor på jorden, och att deras hjärtans alla uppsåt och tankar beständigt voro allenast onda,
6. då ångrade HERREN att han hade gjort människorna på jorden, och han blev bedrövad i sitt hjärta.
7. Och HERREN sade: »Människorna, som jag skapade, vill jag utplåna från jorden, ja, både människor och fyrfotadjur och kräldjur och himmelens fåglar; ty jag ångrar att jag har gjort dem.»
8. Men Noa hade funnit nåd för HERRENS ögon.
9. Detta är berättelsen om Noas släkt. Noa var en rättfärdig man och ostrafflig bland sitt släkte; i umgängelse med Gud vandrade Noa.
10. Och Noa födde tre söner: Sem, Ham och Jafet.