17. Och medan de förde dem ut, sade den ene: »Fly för ditt livs skull; se dig icke tillbaka, och dröj ingenstädes på Slätten. Fly undan till bergen, så att du icke förgås.»
18. Men Lot sade till dem: »Ack nej, Herre.
19. Se, din tjänare har ju funnit nåd för dina ögon, och stor är den barmhärtighet som du gör med mig, då du vill rädda mitt liv; men jag förmår icke fly undan till bergen; jag rädes att olyckan hinner mig, så att jag omkommer.
20. Se, staden därborta ligger helt nära, och det är lätt att fly dit, och den är liten; låt mig fly undan dit -- den är ju så liten -- på det att jag må bliva vid liv.»
21. Då svarade han honom: »Välan, jag skall ock häri göra dig till viljes; jag skall icke omstörta den stad som du talar om.
22. Men skynda att fly undan dit; ty jag kan intet göra, förrän du har kommit dit.» Därav fick staden namnet <spärr>Soar</spärr>.
23. Då nu solen hade gått upp över jorden och Lot hade kommit till Soar,
24. lät HERREN svavel och eld regna från himmelen, från HERREN, över Sodom och Gomorra;
25. och han omstörtade dessa städer med hela Slätten och alla dem som bodde i städerna och det som växte på marken.
26. Och Lots hustru, som följde efter honom, såg sig tillbaka; då blev hon en saltstod.
27. Och när Abraham bittida följande morgon gick till den plats där han hade stått inför HERREN,
28. och blickade ned över Sodom och Gomorra och över hela Slättlandet, då fick han se en rök stiga upp från landet, lik röken från en smältugn.
29. Så skedde då, att när Gud fördärvade städerna på Slätten, tänkte han på Abraham och lät Lot komma undan omstörtningen, då han omstörtade städerna där Lot hade bott.
30. Och Lot drog upp från Soar till bergsbygden och bodde där med sina båda döttrar, ty han fruktade för att bo kvar i Soar; och han bodde med sina båda döttrar i en grotta.
31. Då sade den äldre till den yngre: »Vår fader är gammal, och ingen man finnes i landet, som kan gå in till oss efter all världens sedvänja.