16. Och då han ännu dröjde, togo männen honom vid handen jämte hans hustru och hans båda döttrar, ty HERREN ville skona honom; och de förde honom ut, och när de voro utanför staden, släppte de honom.
17. Och medan de förde dem ut, sade den ene: »Fly för ditt livs skull; se dig icke tillbaka, och dröj ingenstädes på Slätten. Fly undan till bergen, så att du icke förgås.»
18. Men Lot sade till dem: »Ack nej, Herre.
19. Se, din tjänare har ju funnit nåd för dina ögon, och stor är den barmhärtighet som du gör med mig, då du vill rädda mitt liv; men jag förmår icke fly undan till bergen; jag rädes att olyckan hinner mig, så att jag omkommer.
20. Se, staden därborta ligger helt nära, och det är lätt att fly dit, och den är liten; låt mig fly undan dit -- den är ju så liten -- på det att jag må bliva vid liv.»
21. Då svarade han honom: »Välan, jag skall ock häri göra dig till viljes; jag skall icke omstörta den stad som du talar om.
22. Men skynda att fly undan dit; ty jag kan intet göra, förrän du har kommit dit.» Därav fick staden namnet <spärr>Soar</spärr>.
23. Då nu solen hade gått upp över jorden och Lot hade kommit till Soar,
24. lät HERREN svavel och eld regna från himmelen, från HERREN, över Sodom och Gomorra;
25. och han omstörtade dessa städer med hela Slätten och alla dem som bodde i städerna och det som växte på marken.
26. Och Lots hustru, som följde efter honom, såg sig tillbaka; då blev hon en saltstod.