1. Det jag tänker säga er nu är sant. Jag ljuger inte, eftersom jag har gemenskap med Kristus. Nej, både mitt eget samvete och Guds heliga Ande försäkrar att det är så här:
2. Mitt hjärta är fyllt av sorg och ständig ångest
3. när jag tänker på mitt eget folk, mina judiska bröder och systrar. Ja, jag önskar att jag själv gick evigt förlorad och skildes från Kristus, om det bara kunde rädda dem.
4. De är israeliter, och Gud utsåg dem till att bli hans barn och få del av hans härlighet. Han ingick ett förbund med dem och gav dem Moses lag, och han lärde dem att tillbe honom på rätt sätt och gav dem löftena om räddning.
5. De är ättlingar till våra förfäder, Abraham, Isak och Jakob, och Kristus själv tillhörde som människa deras folk. Kristus är Gud och över allting och värd att hyllas för evigt. Ja, det är sant!
6. Har Gud då misslyckats med att infria sitt löfte till israeliterna? Nej, inte alls. Löftet om att få bli Guds eget folk gäller nämligen dem som är sanna israeliter, inte dem som i mänsklig mening är Israels efterkommande.
7. På samma sätt är inte alla de människor, som i mänsklig mening är Abrahams efterkommande, de barn som Gud lovade Abraham. Gud säger ju i Skriften: "Det är Isaks efterkommande som ska räknas som det folk jag lovade dig",