1. Det jag tänker säga er nu är sant. Jag ljuger inte, eftersom jag har gemenskap med Kristus. Nej, både mitt eget samvete och Guds heliga Ande försäkrar att det är så här:
2. Mitt hjärta är fyllt av sorg och ständig ångest
3. när jag tänker på mitt eget folk, mina judiska bröder och systrar. Ja, jag önskar att jag själv gick evigt förlorad och skildes från Kristus, om det bara kunde rädda dem.
4. De är israeliter, och Gud utsåg dem till att bli hans barn och få del av hans härlighet. Han ingick ett förbund med dem och gav dem Moses lag, och han lärde dem att tillbe honom på rätt sätt och gav dem löftena om räddning.
5. De är ättlingar till våra förfäder, Abraham, Isak och Jakob, och Kristus själv tillhörde som människa deras folk. Kristus är Gud och över allting och värd att hyllas för evigt. Ja, det är sant!
6. Har Gud då misslyckats med att infria sitt löfte till israeliterna? Nej, inte alls. Löftet om att få bli Guds eget folk gäller nämligen dem som är sanna israeliter, inte dem som i mänsklig mening är Israels efterkommande.
7. På samma sätt är inte alla de människor, som i mänsklig mening är Abrahams efterkommande, de barn som Gud lovade Abraham. Gud säger ju i Skriften: "Det är Isaks efterkommande som ska räknas som det folk jag lovade dig",
8. detta trots att Abraham hade fler barn. Det är, med andra ord, inte de barn som föds enligt naturens lagar som får vara Guds eget folk, utan bara de som är födda som ett resultat av Guds löfte.
9. Isak blev ju till som ett resultat av följande löfte från Gud: "Nästa år vid den här tiden kommer jag tillbaka igen, och då ska Sara ha en son."
10. Samma sak hände sedan med vår stamfar Isaks två tvillingpojkar, som hans fru Rebecka fick.
11-13. Redan innan de föddes, ja, innan de hade gjort vare sig gott eller ont, sa Gud till Rebecka: "Den äldre pojken ska tjäna den yngre." Gud säger också i Skriften: "Jag älskade Jakob men förkastade Esau." Detta visar att Gud har sin egen plan för att välja ut människor. Han väljer inte ut människor på grund av deras goda gärningar, utan genom att inbjuda dem att få tillhöra honom.