45. Du kan vara lycklig som litade på Herren Gud, för han ska infria sitt löfte till dig."
46. Maria svarade: "Jag vill hylla Herren av hela mitt hjärta!
47. Jag jublar över Gud, han som räddar mig!
48. Han har vänt sin uppmärksamhet mot mig, och låter en enkel kvinna få tjäna honom. Från den här stunden ska människor i alla tider berätta om min lycka.
49. Han, den helige och mäktige, har gjort fantastiska saker med mig.
50. Han visar ständigt medlidande med alla dem som tillber honom.
51. Hans makt är stor, han är full av kraft! De stolta och självsäkra slår han ner.
52. Härskare störtar han från deras troner, men de ödmjuka upphöjer han.
53. Han mättar de hungriga med sina gåvor, men de rika driver han bort med tomma händer.
54. Han hjälper sitt folk Israel! Han glömmer inte det löfte han gav till våra förfäder,
55. för han lovade vår stamfar Abraham och hans ättlingar att alltid vara god mot dem."
56. Maria stannade hos Elisabet i ungefär tre månader och återvände sedan hem.
57. Elisabets väntan var nu slut, och det var dags för henne att föda. Och hon fick en pojke.
58. Nyheten om hur god Herren Gud hade varit mot henne spred sig snabbt bland grannar och släktingar, och alla var glada för hennes skull.
59. När pojken var åtta dagar gammal samlades alla släktingar och vänner för att vara med då man omskar pojken. Alla trodde då att han skulle få heta Sakarias efter sin pappa.
60. Men Elisabet sa: "Nej, han ska heta Johannes."
61. "Varför det?" frågade de. "Det finns ju ingen annan i din släkt som heter så."
62. Sedan vände de sig till pojkens pappa och försökte att med hjälp av tecken fråga honom vad han ansåg.
63. Han bad då om något att skriva på och till allas förvåning skrev han: "Han ska heta Johannes."
64. Och i samma stund kunde Sakarias tala igen, och han började hylla Gud.