28. De lodade därför och upptäckte att djupet var mindre än 40 meter. Efter en liten stund mätte de upp knappt 30 meter.
29. De blev då rädda för att fartyget skulle driva mot några klippor och slängde därför ut fyra ankare från aktern. Sedan väntade de otåligt på att det skulle bli morgon.
30. Några av sjömännen försökte nu rymma från fartyget. De firade ner skeppsbåten och sa att de tänkte lägga ut ankare också från fören.
31. Men Paulus varnade officeren och soldaterna och sa: "Vi kommer att dö allihop, om de inte stannar ombord."
32. Då kapade soldaterna repen och lät skeppsbåten driva iväg.
33. Strax innan det började ljusna uppmanade sedan Paulus alla att äta. "Ni har inte rört något mat på två veckor", sa han.
34. "Se nu till att äta ordentligt, så att ni klarar er! Var inte rädda, inte ett hårstrå på ert huvud ska gå förlorat!"
35. Sedan tog han ett bröd och tackade Gud inför dem alla och bröt en bit och åt.
36. Genast kände sig alla bättre till mods och började äta.
37. Det var 276 personer ombord,
38. och då alla hade ätit sig mätta, vräkte besättningen vetelasten överbord för att göra fartyget ännu lättare.
39. När det ljusnade märkte de att de inte kände igen kusten, men de såg en bukt med en sandstrand och beslöt sig för att försöka få fartyget att driva iland där.
40. De kapade därför ankartrossarna och lämnade ankarna i havet, sänkte ner rodret, hissade förseglet och satte kurs mot stranden.
41. Men fartyget stötte emot ett rev och gick på grund. Fören satt ohjälpligt fast, medan aktern började brytas sönder av de väldiga bränningarna.
42. Soldaterna beslöt då att döda alla fångarna, så att ingen skulle kunna simma iland och fly.
43. Men officeren ville rädda Paulus och hindrade dem från att utföra sin plan. Sedan befallde han att alla simkunniga skulle hoppa överbord och ta sig iland.
44. Resten skulle försöka flyta iland med hjälp av plankor och vrakdelar från det sönderbrutna fartyget. På det sättet lyckades alla rädda sig upp på stranden.