17. Och sedan vi hade dragit upp den surrade vi fartyget med rep för att stärka skrovet. Sjömännen var nu rädda för att fartyget skulle driva mot sandbankarna vid Syrten, och de firade därför ner storseglet och lät fartyget driva.
18. När stormen nästa dag fortsatte att rasa började besättningen slänga lasten överbord.
19. Den tredje dagen kastade de ut fartygets utrustning och allt annat löst de kunde få tag på.
20. Under flera dygn såg vi varken sol eller stjärnor och kunde inte navigera, och stormen fortsatte med oförminskad styrka. Vi trodde därför till slut att allt hopp var ute.
21. Ingen hade nu ätit på länge, och till sist gick Paulus till besättningen och soldaterna och sa: "Ni skulle ha lyssnat på mig redan från början och stannat på Kreta över vintern. Då hade ni sluppit alla dessa problem och förluster.
22. Men ge inte upp hoppet! Ingen av oss kommer att dö, bara fartyget ska gå under.
23. Inatt kom nämligen en ängel till mig från den Gud som jag tillhör och som jag tjänar,
24. och han sa: 'Var inte rädd Paulus. Du ska få stå inför rätta hos kejsaren, och dessutom har Gud lovat att rädda livet på alla dem som seglar tillsammans med dig.'
25. Ge därför inte upp! Jag litar på Gud, allt ska bli precis som han har sagt.
26. Men vi kommer att driva iland på en ö."
27. När vi den 14:e stormnatten drev omkring på Adriatiska havet, upptäckte sjömännen vid midnatt att vi närmade oss land.
28. De lodade därför och upptäckte att djupet var mindre än 40 meter. Efter en liten stund mätte de upp knappt 30 meter.
29. De blev då rädda för att fartyget skulle driva mot några klippor och slängde därför ut fyra ankare från aktern. Sedan väntade de otåligt på att det skulle bli morgon.
30. Några av sjömännen försökte nu rymma från fartyget. De firade ner skeppsbåten och sa att de tänkte lägga ut ankare också från fören.
31. Men Paulus varnade officeren och soldaterna och sa: "Vi kommer att dö allihop, om de inte stannar ombord."
32. Då kapade soldaterna repen och lät skeppsbåten driva iväg.