21. Men Herren Jesus sa till mig: 'Lämna Jerusalem, för jag ska sända dig långt bort till andra folk!' "
22. Fram till denna punkt i Paulus tal hade folket lyssnat lugnt, men nu började de ropa: "Döda honom! Se till att han försvinner! Han har ingen rätt att leva!"
23. Folkets rop blev allt vildare och de slet av sina mantlar och kastade jord upp i luften.
24. Kommendanten tog därför in Paulus i fästningen och befallde att man skulle piska honom tills han erkände sitt brott, så att man fick reda på varför folkmassan var så rasande.
25. Men när de band fast Paulus för att piska honom, sa han till en officer som stod där: "Är det tillåtet att piska en romersk medborgare som inte är dömd för något?"
26. Och när officeren hörde detta gick han till kommendanten och sa: "Vad är det du tänker göra? Den här mannen är ju romersk medborgare!"
27. Då gick kommendanten till Paulus och frågade: "Är det sant att du är romersk medborgare?" "Ja", svarade Paulus, "det är jag."
28. "Det är jag också", muttrade kommendanten, "men det kostade mig väldigt mycket pengar!" "Jag blev det när jag föddes", svarade Paulus.
29. Soldaterna som skulle ha piskat och förhört honom drog sig kvickt tillbaka när de hörde att Paulus var romersk medborgare, och kommendanten själv blev alldeles förskräckt, eftersom det var han som hade befallt att Paulus skulle bindas och piskas.
30. Nästa dag släppte kommendanten ut Paulus ur fängelset och befallde att översteprästerna och det judiska rådet skulle samlas. Han förde sedan ner Paulus från fästningen och ställde honom inför det judiska rådet för att få reda på vad bråket handlade om.