1. Jag bestämde mig alltså för att inte resa till er, så länge det fanns risk för att mitt besök skulle göra er ledsna igen.
2. Jag ville ju dessutom själv bli glad över att få träffa er igen. Och om jag först hade gjort er ledsna, hur skulle ni då kunna göra mig glad?
3. Därför skrev jag ett brev istället, så att jag sedan skulle kunna komma utan att bli besviken över er. Ni är ju egentligen min stora glädje, och jag är säker på att ni vill göra mig glad.
4. Jag var oerhört nedtryckt och bedrövad när jag skrev till er, och tårarna rann. Jag ville ju inte göra er ledsna, utan ville bara visa hur mycket jag älskar er.
5. Den man jag skrev om har inte gjort mig ledsen personligen. Nej, det är alla er i församlingen som han har bedrövat genom sitt sätt att handla. Det är väl ingen överdrift att säga?
6. Men nu har han blivit tillräckligt straffad, eftersom ni nästan allihop var eniga i er dom mot honom.
7. Nu är det istället dags att förlåta och uppmuntra, så att han inte blir totalt deprimerad.
8. Se därför till att ni visar honom all den kärlek ni kan.
9. I mitt förra brev skrev jag att ni skulle straffa mannen. Och det skrev jag också för att se om ni tänkte följa mina råd.
10. Men nu vill jag att ni slutar straffa honom. Om ni förlåter honom, så gör jag det också, ifall jag nu har något att förlåta honom för. Kristus har ju befallt oss att förlåta och vill att vi ska leva i harmoni med varandra.